Anna-Kajsa Alaoui

Anna-Kajsa är heltidsarbetande som bildkonstnär sedan 1984, född i Böda och uppvuxen på Lidingö. Numera är hon bosatt i Stockholm under vintrarna och tillbringar sommarhalvåret i galleriet i Löttorp, Binnerbäck.

 

När människor ser mina bilder och upplever någonting får jag en bekräftelse att jag lyckats fånga någonting av detta fantastiska och obegripliga, detta ofattbara som virvlar omkring oss och med oss, i oss. Någonting som man försöker förstå sig på, hela tiden.

 

Henrik de Try har filmat och klippt en kort film om Anna-Kajsa som går att se här. Länken öppnas i ett separat fönster.

Anna-Kajsas konst

Anna-Kajsas konst spänner över naturen, människor/figurer och nonfigurativt måleri. Naturen är mer specifikt det Öländska landskapet. Dess skiftande scener och stämningar blir projektionsytor för känslor och tillstånd: längtan, vemod, vila, förtröstan, eufori, nyfikenhet.. Landskapets anatomi, såsom stenig kust, milsvid sandstrand, våtmark, betad ängsmark, alvarsmark, skog med mera har sin inre motsvarighet i känslans arkitektur.

Ramarna för det möjliga finns i landskapet. "Jag är mer en uttolkare än en skapare" säger Anna-Kajsa. Naturen är alltid så utsökt att fantasi inte behövs utan ett observant öga. Det finns alltid nya upptäckter att göra.

Men det rådande ljuset är näst intill obegränsat i sin variation så tolkningen är aldrig en enkel match. Hur tar formerna emot ljuset? Ljuset omformulerar alltid allting. Mycket av känslan inför det sedda beror av denna omformulering. I arbetet i ateljén uppfinner landskap+känsla sin nödvändiga teknik.Kontakten innåt i minneslagren måste återupplivas. Utan den kontakten stannar naturåtergivandet vid dekorativa planscher.

Annorlunda är arbetet med målningar som påbörjas utan förebild.Där får färgen söka sin egen utbredning, finna sina gränser. Att betraktaren sedan kan se varelser och ting som inte varit menade visar att beteckningen "nonfigurativ konst" inte är en absolut kategori. Det "nonfigurativa" dubbelexponeras genom våra olika referenser.

En tredje kategori av Anna-Kajsas konst är bilder med människor, figurer. Ibland är de avsiktligt ditsatta, ibland dyker de bara upp. En del av sitt yrkesverksamma liv har Anna-Kajsa arbetat som idrottslärare och därifrån kvarstår intresset för och fascinationen av människor i rörelse. I dans och idrott övergår varje rörelse i nästa i ett flöde. När man i bilden fasthåller ett enskilt moment kvarhålls och tydliggörs också förhållandet till rummet. Någon hoppar, någon springer, någon drar i hop sig – sträcker ut sig – tar ett steg... Man har därigenom skapat en relation till sin omgivning med en speciell rymd och den kan översättas i form och färg. Gesten kan, om man så vill, få en existensiell innebörd: den säger något om hur man tar sig an livet. Med flera personer i samma rum, i sina "världar", i sina fysiska uttryck, kan oväntade rumskonstellationer uppstå. Det blir ett samarbete mellan att upptäcka och uppfinna.

Gränserna för uttrycket visavi landskapet ligger i observationen. Gränserna för det möjliga i "människornas värld" finns i konstnären själv

Utbildning

Konstfackskolan Bild och Miljö

Medlem i

KRO, Svenska Konstnärinnor, Norra Ölands Konstnärsgill

Amerikaresan

Det mest äventyrliga som hänt på konstfronten är nog resan 2006 till Rockford, Illinois, 5 mil från Chicago. Tillsammans med 5 andra konstnärer från norra Öland (utvalda av en jury från Rockford Art Museum) ställde vi ut ca 10 verk var som en del i firandet av att det var 150 år sedan samhället Rockford grundades, av utvandrade smålänningar och ölänningar!

Den sociala erfarenheten är värd sitt egna kapitel. Den konstnärliga erfarenheten är att man blir mer medveten om det egna sättet att uttrycka sig när man konfronteras med det annorlunda. Den svenska gruppen, fastän inbördes så olika, skiljde sig ändå som grupp från de amerikanska konstnärerna. Man blir varse att man är en produkt av ett samhälles kultur mer än man kanske velat och kunnat se. Och det annorlunda kan kännas främmande! Men om jag vore uppvuxen i USA skulle mina bilder se annorlunda ut. Det är intressant att reflektera över hur fri man är eller vill vara i förhållande till sitt samhälles kultur.

 

 

Konst och Samtal

Att titta på bilder tillsammans är ett utmärkt sätt att börja samtala. Man har något påtagligt gemensamt med någon man kanske möter för första gången. Det är prestigelöst

eftersom det inte handlar om att lösa ett problem med rätt eller fel -även om somliga förhåller sig till sin upplevelse som något som kunde graderas och betygsättas. Det har dock skett en förändring under de 20-30 åren jag mött människor i konsten. Det finns en större frimodighet att ta sin upplevelse på allvar utan att söka efter ett facit.

Det har också skett en förändring vad gäller beredvilligheten att öppna sig för det svårtolkade, inte direkt-översatt-bara. Man använder benämningar som nonfigurativ eller abstrakt konst om det man inte tycker föreställer något. Men det som den ena tycker är icke-föreställande kan en annan se något igenkännbart i, så begreppen ickeföreställande/nonfigurativ/abstrakt respektive föreställande/figurativ/konkret konst är, som konsten är, full av paradoxer och bara etiketter som syftar till att katalogisera men som inte är mer än just etiketter.